Debattartikel publicerad i Västerbottens-Kuriren 15 januari 2005

Kulturarvet omfattar också fritiden

De har kallats träslott och deras yttre vittnar om gångna snickarglädje och hantverkskonst. Även dagens betraktare kan fortfarande andas in atmosfären och sommarnöjet som säkert präglade vistelsen i dessa fritidshus.

Betraktelsen rör givetvis stugbebyggelsen vid Nydalasjön. Här står det fortfarande ett antal stugor från tidigt 1900-tal som berättar om dåtidens semester och fritidsnöjen. För intresserade medborgare gäller det dock att skynda sig till sjöns stränder för att se på dessa kulturhistoriska byggnader. Paradoxalt nog offras nämligen dessa tidiga spår av fritidslivet i Västerbotten för dagens rörliga friluftsliv.

Fritidshus har sedan länge utgjort en viktig punkt i svenskars fritid. Stockholms rika borgarfamiljer byggde redan i slutet av 1800-talet sommarhus i Stockholms skärgård för att fly stadens obekväma miljö. Dessa så kallade grosshandlarvillor utgjorde också viktiga förebilder för landsorternas borgarfamiljer när dessa byggde fritidshus i utkanterna av landets medelstora städer.

Arkitekten Ann-Katrin Pihl Atmer har dokumenterat dessa träslott i sina böcker om fritidsbebyggelsen i Stockholms skärgård och längs landets kuster. Fritidshusen speglar dock inte bara överklassens fritidsnöjen. Redan i ett tidigt skede organiserades en omfattande uthyrningsverksamhet som också tillät andra samhällsklasser att delta i denna genuint svenska sommartradition.

Denna demokratisering av fritidslivet främjades ytterligare av sportstugerörelsen som under första halvan av 1900-talet medförde en ökning av stugbebyggelsen runt om i landet. Även efter andra världskriget fortsatte de svenska regeringarna fram till tidigt 1980-tal att understödja byggandet av nya fritidshus för att göra det möjligt för människor att uppleva sommaren i grönskan. Dagens stugbebyggelse är därför uttryck för flera generationers vilja att skapa förutsättningar att vistas i naturen.

Fritidshus har blivit viktiga hållplatser i människornas liv. Den norske geografen Björn Kaltenborn undrar följaktligen huruvida fritidshus inte är många familjers egentliga hem. De är platser förknippade med barndom och familjens historia. För många är det därför nästintill omöjligt att sälja dem. Fritidshus är ofta kära platser dit man återvänder under hela livet och som ges vidare till nästa generation. Bevis för denna passion är böcker som Johan Tells ”Älskade fritidshus” som liksom celebrerar ett svenskt fenomen.

Fritidshus i städernas utkant manifesterar inte bara begynnelsen av fritidsliv och turism. Fritidshusbebyggelsen är liksom innerstadens historiska bebyggelse en del av stadens tidiga struktur. I jämförelse med innerstadens historiska bebyggelse har fritidshusen dock inte fått samma uppskattning. Att bevara en tidig fritidshusbebyggelse handlar därför inte bara om att spara några vackra miljöer. Det handlar också om att bevara de avtryck som är typiska för den tidiga staden. De har på så vis en liknande kulturhistorisk betydelse som andra delar av staden som har sparats.

Den resterande stugbebyggelsen vid Nydalasjön utgör ett av få spår av denna historia i Västerbotten. Tätorternas tillväxt har i många städer redan raderat ut dessa miljöer. Nu skall även fritidshusbebyggelsen vid Nydalasjön offras för den moderna stadens framväxt. Beslutet att förstöra fritidshusbebyggelsen vid Nydalasjön har redan fattats i den kommunala stadsplanen från 1981 och sedan dess har det bedrivits en riktad och konsekvent ödeläggelse. Detta har inneburit nedbrännande och rivning av stugor samt kommunala uppköp av tillgängliga fastigheter vilket i sin tur har ledd till deras förfall. Kommunen avser enligt planen dessutom tvångsinlösen av de stugor som man inte har hunnit bränna eller riva vilket medför att enskilda stugägare inte vågar investera i sin egendom.

Som skäl för denna förstöringsstrategi har det anförts att området kring Nydalasjön skall omvandlas till ett välbehövligt sammanhängande närrekreationsområde för boende i Mariehem, Ålidhem och Carlshem. Påstådda konflikter mellan det rörliga friluftslivet och befintligt fritidsboende samt fruktan att stugorna kan omvandlas till permanentboende har nämnts som ytterligare skäl att avveckla fritidsboende i området. Resonemanget från 1981 års plan känns idag avlägset.

Området kring Nydalasjön fungerar idag som populärt område för det rörliga friluftslivet. Konflikter mellan det rörliga friluftslivet och fritidsboende har knappast rönt större uppmärksamhet, vilket kan bero på att de aldrig har existerat. Stadens fortsatta tillväxt med nya bostadsområden såsom Tomtebo och Nydalahöjd har inte ändrat på detta. Visionen av ett sammanhängande närrekreationsområde kring Nydalasjön har däremot aldrig förverkligats. Campingplatsen och bad har istället bidragit till att göra sjöns norra del mindre tillgänglig för det rörliga friluftslivet. Idéer om en golfbana på sjöns östra sida hotar dessutom att begränsa det rörliga friluftslivet ytterligare.

Mer än 20 år efter antagningen av planen för Nydalaområdet tycks det därför vara hög tid för en radikal kursändring. Kulturarvet anses ha en betydande roll för regional utveckling och människors identitet. Bevarandet av kulturhistoriska miljöer bör därför inte bara omfatta industrianläggningar, jordbrukslandskapet och historiska innerstäder utan också tidiga fritidslandskap. Fritidsboende och friluftsliv kan komplettera varandra som exemplet Norrbyskär visar.

Nedrustningen av den unika fritidsbebyggelsen vid Nydalasjön behöver därför stoppas omgående. Det är dags att se träslotten vid Nydalasjön som tillgång och inte som hinder för kommunens parkplaner.

Dieter K. Müller

Fil. dr., docent vid Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet